I.
Inom såväl konst som populärkultur har förvirringen länge varit stor vad det gäller distinktionen mellan harar och kaniner. Harar är generellt större och har längre bakben och öron än kaniner. När harar föds har de en fullt utvuxen päls och öppna ögon. Kaniner å andra sidan, föds hårlösa och blinda. Harar lever ensamma och möts bara vid parningstider, medan kaniner lever i grupp. Länge tänkte man att haren var ond och stod i direkt förbindelse med Satan, men det är i själva verket bara kaniner som gräver tunnlar ner under markytan, och så att säga skapar passager mellan människornas värld, och underjorden. Haren bor inte i hålor och föredrar att springa framför att gömma sig när fara hotar.
Dessa enkla tumregler tycks emellertid inte gälla för de populära representationerna av de båda arterna. Exempelvis, så har Snurre Sprätt, den kanske mest kända tecknade kaninen, påtagligt långa öron och ben, och förefaller heller ej leva i flock. Överlag ser han betydligt mer ut som en hare än en kanin. Samma sak skulle man möjligen kunna säga om Playboy-bunnyn också, åtminstone vad det gäller öron och ben. Förvirringen kan dock spåras betydligt längre bak än så. I svensk folktro är påskharen en välkänd varelse med tvivelaktig karaktär, men i engelskspråkiga länder kallas samma gynnare ”Easter Bunny”. Faktum är att harens dåliga rykte är högst orättvist med tanke på att det är kaninen som tenderar att kopulera hämningslöst och föröka sig till ett hot mot odlingar och trädgårdar.
På 60-talet får idén om kaninens kopplingar till det underjordiska nya betydelser när Lewis Carrol’s klassiska barnbok ”Alice i underlandet” omtolkas till en bibel för LSD-generationen. Här ikläder sig djuret skepnaden av ett psykedeliskt skogsrå, en varelse som lockar och leder den som är villig att öppna sinnena, in i en fantastisk värld av nya upplevelser. Tydligast exemplifierat av rockgruppen Jefferson Airplane’s drogepos ”White Rabbit” som sångerskan Grace Slick skrev redan innan hon blev medlem i bandet. Efter ha följt kaninen ner i underlandet, får Alice välja mellan två sinnesvidgande substanser:
One that makes you larger
and one that makes you small
The ones that mother gives you
Won’t do anything att all
(Grace Slick)
En historia som mer nyligen parafraserades i den högst framgångsrika filmen ”The Matrix”, där filmens hacker-hjälte Neo blir uppmanad via sin dator att följa efter den vita kaninen, och på så vis kommer i kontakt med den underjordiska motståndsrörelsen. De låter honom välja mellan två piller. Om han tar det blåa pillret så får han återgå till sitt gamla liv, och tar han det röda så kommer han få se hur världen verkligen ser ut. I princip det klassiska ”Wonmug dilemmat”. Ett lustigt sammanträffande är det faktum att Jefferson Airplane genomförde sitt första officiella live-framträdande på folkmusik-klubben The Matrix i San Francisco 1965. Hur som helst, Neo väljer det röda pillret och senare i filmen besöker han det så kallade oraklet, där han också råkar stöta på några barn med telekinetiska förmågor. Ett barn som böjer skedar med tankekraft och ett annat som får byggklossar att sväva. I bakgrunden, bakom barnen, kan man under ett par sekunder skymta en Tv-apparat som visar en gammal långfilm. ”Night of the Lepus” heter den näst intill bortglömda cinematiska upplevelsen från 1972, en skräckfilm om kaniner som på grund av ett misslyckat experiment växer sig abnormt stora och får upp smaken för människokött. Filmen är baserad på australiern Russel Braddon’s bok ”The Year of the Angry Rabbit” från 1964, men har i William F. Claxton’s filmatisering tappat nästan alla relationer till det verkliga problem den importerade europeiska vildkaninen har kommit att bli i den australiska faunan. I Hollywoods version av berättelsen har handlingen förflyttats till en ranch i Arizona, och man verkar inte ha lagt ner allt för mycket energi på att pussla ihop ett fungerande manus. Ingen verkar heller ha reflekterat över det faktum att kaniner sällan ser särskilt hotfulla ut. Inte ens om man filmar dem ur grodperspektiv. Budgeten måste uppenbarligen varit ganska begränsad och man får aldrig se kaninerna och människorna i bild samtidigt. I de sekvenser som fordrar närkamp får en person i filmteamet dra på sig en lurvig kaninkostym och rycka ut, varför resultatet inte kan bli annat än komiskt. ”Night of the Lepus” blev inte överraskande ett stort fiasko på biograferna och MGM har sedan dess gjort det mesta för att glömma att de någonsin investerade pengar i historien. Filmen har aldrig blivit officiellt distribuerad varken på VHS eller DVD, men piratkopior har cirkulerat och gör så fortfarande. Kvalitén är emellertid långt ifrån perfekt och de kopior som är tillgängliga nu är troligen den tredje eller fjärde generationen från ursprungskällan. Precis som en allt för liten genpool underminerar hälsan hos de inavlade avkommorna så går något förlorat i upprepade led av kopiering och digitalisering. Bild och ljud utvattnas och tappar de fina nyanserna. I och med internets framväxt har tillgängligheten för alla former av kopierat material ökat kraftigt, och därmed också sönderfallet. VHS-formatet är speciellt i det att kvalitetsförsämringen från generation till generation är väldigt påtaglig. Färgregistret begränsas snart och detaljer flyter ihop. Det behövs inte många kopieringar för att utplåna originalmaterialet fullständigt.
II.
1992 släppte den amerikanska rockgruppen Masters of Reality skivan ”Sunrise on the Sufferbus”. Det hade då dröjt fem år sedan gruppen senast släppt något material, och förväntningarna var höga hos den lilla skara som upptäckt bandet med deras första och högst förbisedda alster. Vid den tiden jobbade jag i en skivaffär som ägdes av en god vän och vi var båda väldigt nyfikna när vi sprättade upp paketet med de senaste skivleveranserna. Övriga titlar lades snabbt åt sidan och där var den till slut. Redan när vi såg skivomslaget visste vi att plattan omöjligen kunde vara dålig. Layouten var väldigt enkel och sparsmakad; svart tryck på vit grund, typsnitt Arial, och mitt på omslaget - siluetten av en cyklande kanin. Snabbast möjligt laddade vi CD-spelaren och kunde snart konstatera att våra förhoppningar inte hade varit förgäves. Även om bandet hade förnyat sig var deras omisskänneliga, minimalistiska rock fortfarande lika skarp och intelligent. Lite lustigt dock att den gamle rockveteranen Ginger Baker från 60-tals bandet Cream hade tagit över bakom trummorna. Produktionen var givetvis oklanderlig, men mycket annat var ju inte att vänta när hjärnan bakom bandet var Chris Goss, som själv producerat storheter som Kyuss och på senare tid Queens of the Stone Age.
Skivan börjar starkt med ”She Got Me (when she got her dress on)”, en rak rocklåt med frenetiska trummor, svängig bas och ett av musikhistoriens mer avskalade gitarrsolon. Texten består i princip bara av titeln upprepad i olika variationer och kombinationer. Överlag är texterna på skivan väldigt sparsmakade och ibland nästan haiku-liknande, som i låten ”Bicycle”:
Late at night
I get around
Pedal ’round this
lonesome town
On a bicycle
(Chris Goss)
Stämningen är hela tiden väldigt avspänd och ledig även om framförandena rakt igenom är väldigt precisa. Mycket beroende på att Goss alltid lyckas med konststycket att få det att låta som om han ligger i en hängmatta i skuggan av ett sommargrönt träd när han sjunger. Kontrasten med de ofta vemodiga texterna är uppenbar, och plattan blir tämligen bitterljuv.
”J.B. Witchdance”:
When I was young I didn’t know
The summer days seemed 25 years long
Now I ain’t no wiser but I know
That it’s a drag to be alone
(Ginger Baker & Chris Goss)
Bäst är ”Rabbit One” där Goss på psykoanalytiskt maner använder fågeln och kaninen som symboler för flykt och rädsla, till väldigt sparsmakad instrumentering. En enkel men effektiv basslinga dominerar jämte Ginger Baker’s sympatiskt släpiga trummor som låter som hämtade från en väldigt sen kväll på någon rökig jazzklubb. Gitarren tittar endast fram lite försiktigt i mitten av låten som en extra krydda, och avvägningen är perfekt. Aldrig mer än nödvändigt. Sången är mer klockren än någonsin och texten är lika återhållsam som musiken, utan att lämna något osagt.
I wish I was a bird
Birds can fly
I wish I was a bird
Birds can fly
I’d be 14 thousand miles away
Before you say goodbye
I wish I was a rabbit
Rabbits can run
I wish I was a rabbit
Rabbits can run
I’d be 15 thousand miles away
Before you shoot your gun
(Chris Goss)
Skivan ”Sunrise on the Sufferbus” kom att gå varm i skivaffärens musikanläggning en lång tid framöver, och vi lät till och med trycka upp T-shirts med den cyklande kaninen på bröstet, och hade på oss dessa i butiken. En dag kom min vän in i skivaffären med ett brett flin på läpparna, och efter att först ha varit lite hemlighetsfull kavlade han upp ena tröjärmen och där, på hans högra överarm, hade han låtit tatuera den cyklande kaninen. Det var nästan så att jag kände mig lite besviken, för även om jag inte är så speciellt glad i tatueringar så hade jag faktiskt funderat på att göra samma sak. Hur som helst, allt eftersom åren gick blev min vän och kollegas livsstil allt mer självförbrännande och destruktiv. Jag iakttog det hela och försökte hjälpa, men det är svårt. Vi gled isär och något år senare tog han livet av sig. Nu, när det gått några år sedan hans död har jag börjat fundera på att verkligen låta tatuera den cyklande kaninen på min egen arm. På samma ställe som min vän hade den. Kanske rent utav hos samma tatuerare också. Jag tvekar lite dock, eftersom jag ibland får för mig att det handlar mer om att brännmärka mig själv än att hylla och minnas en förlorad vän. Fast kanske är det bara på mörka dagar som jag tänker så.
Obligatoriska kaninlåtar:
”White Rabbit” av Jefferson Airplane
”Rabbit One” av Masters of Reality
”Rabbit in Your Headlights” av Radiohead & DJ Shadow/UNCLE
”Evil Rabbit” av Roots Manuva
”Honey Bunny” av Vagina Grande
”Rabbit Hole” av Living Legends
”Horns of a Rabbit” av Do Make Say Think
”Street Bunny” av Grandaddy
”Little Bunny Foo Foo” av Moldy Peaches
”Jennifer’s Rabbit” av Tom Paxton
”Samantha’s Rabbit” av Guru Guru
”Phat Rabbit” av Ludacris
”Kaninen” av Conny C-A Malmqvist och Hans Åkerhjelm
”Run Rabbit Run” av Eminem
”Run Rabbit Run” av Rob Zombie
”Night Rabbit” av Giorgio Moroder
”Black Rabbit” av Turbonegro
”Liden vid kanin” av Peps Persson
”Kaninmusik” av Bo Hansson
”Rabbit Box” av Vic Chesnutt
”Långt ner i ett kaninhål” av Samla Mammas Manna
”Rabbit Fighter” av T. Rex
”Jungle Bunny” av The Residents
”Jive Bunny” av Glen Miller
”A Carrot is as Close as a Rabbit Gets to a Diamond” av Captain Beefheart
III.
1859 tog Thomas Austin med sig 24 europeiska vildkaniner från England och släppte lös dem på sina ägor i Victoria i södra Australien. Tanken var att de skulle fortplanta sig och utgöra en kontinuerligt försörjande källa till nöjesjakt. Förökade sig gjorde de med besked och 1866 sköt man 14253 kaniner bara på Austin’s ägor. Även andra godsägare planterade ut kaniner i södra Australien och 40 år efter att Thomas Austin hade släppt ut de första djuren hade kaninerna spridit sig över hela australiska landmassivet (7,7 miljoner km2).
Den nordligaste populationen av europeisk vildkanin finns på Hisingen sägs det. Hur kommer det sig att vildkaninen inte spritt sig till nordligare breddgrader än så, när förvildade tamkaniner uppenbarligen trivs och frodas i exempelvis Stockholm? Klimatet i exempelvis Bohuslän skiljer ju sig inte märkbart från det i västra Västergötland. Är det så enkelt att de kaniner som någon gång för längesedan försökte migrera norröver blev strandade på Hisingen när Göta älv förgrenade sig och förvandlade landområdet till en ö? Å andra sidan händer det att älvarna fryser, men kaniner kanske inte förflyttar sig vintertid eftersom de då inte kan gräva några nya bohålor? Så vitt jag förstår så är de två faktorer som styr kaninernas spridning till nya områden; förökning och tillgång till föda. Djurarten i fråga är tämligen stationär, och söker sig bara bortom den närmaste omgivningen när bristen på föda blir akut. Möjliga orsaker till dylik brist torde vara klimat och miljöförändringar, samt överpopulation. Tillgången till föda respektive överpopulation är ju dock två tillstånd som befinner sig i en ömsesidig beroendesituation. Populationsökning är bara möjligt när det finns gott om mat, men densamma kan också vara anledningen till att födokällorna uttöms. Kaninen är ett av de mest effektiva däggdjuren när det gäller fortplantning, med korta dräktighetstider och parningsvilja året om, kan de under gynnsamma förhållanden, som ovan konstaterats, föröka sig med förbluffande hastighet. Det tog inte många år efter introduktionen i Australien innan problemen blev uppenbara. Lantbrukarna var de första att klaga när deras odlingar skövlades av horder av hungriga kaniner, och snart hade hela ekosystemet rubbats. Inhemska djurarter trängdes undan och dog ut, samtidigt som landområden underminerades och bröts ner till öken. Denna framfart kan ju emellertid knappast kallas uppsåtlig om man inte skulle vilja lägga någon slags moralisk aspekt på deras benägenhet att para sig så fort de får en chans. Detta vore ju givetvis en absurditet, men det har inte hindrat mängder av konstnärer från att arbeta med kaninen som symbol för promiskuitet och vidlyftig sexualitet.
Amerikanen Nayland Blake ställer frågor om tolerans, sin egen homosexualitet, och gay-kulturen med kaninen som ställföreträdare. I hans konst, som har både djup och tyngd utan att för den skull sakna humor och distans, är kaninen en horkarl, en lösaktig individ som inte drar sig för något. I videoverket ”Negative Bunny” från 1994 lånar Blake ut sin röst till en uppstoppad kanin som desperat försöker övertyga någon utanför bild att ha sex med den. Kaninen babblar på och beklagar sig över att han är så negativ hela tiden att folk tycker att det är jobbigt att umgås med honom, och fortsätter sedan med att avslöja att han nyligen besökt en läkare för en undersökning, och att denne kunde konstatera att kaninen verkligen var riktigt negativ. Här byter verket plötsligt skepnad från att ha varit tämligen lättsamt till att bli en påminnelse om att ordet ”negativ” i vissa kretsar fungerar som en identitetsmarkör. Ett annat starkt verk är ”Starting Over” från 2000. Här ser vi Blake i ett par steppskor och en vit kanindräkt som tyngts ner till att väga lika mycket som hans dåvarande älskare. Blake befinner sig på en stor scen i trä och hans älskare, som inte syns i bild, dirigerar honom genom dansen. Blake är en storvuxen, ganska korpulent person, och han ser tämligen komisk ut i sin utstyrsel. Dansen är väldigt krävande och Blake blir snart utmattad i den tunga, varma kostymen. Svett börjar rinna nerför det allt rödare ansiktet och rörelserna blir klumpigare och klumpigare. Konstnären är här i princip så långt ifrån den retligt bekymmerfria och outtröttliga Duracell-kaninen som man kan komma.
I Adrian Lyne’s spelfilm ”Fatal Attraction” (”Farlig förbindelse”) från 1987, får den lilla vita kaninen symboliskt betala för den sexuella synden på ett minnesvärt grymt sätt när Glenn Close kokar den levande. Kanske inte lika mångbottnat och tänkvärt som Nayland Blake’s sätt att använda sig av de egenskaper som associeras till djuret, men likväl en scen som man sent glömmer om man sett den.
Jeff Koons välkända ”Rabbit” från1986 närmar sexualiteten från ett annat håll. Verket, som är en avgjutning i stål av en uppblåsbar plastkanin omfamnar symboliskt konstnärens andedräkt samtidigt som den också kapslar in den i en tillsynes steril behållare. I en tid då allting som kom ur människokroppen förknippades med potentiell smitta förkroppsligade denna skulptur på något vis begreppet ”säkert sex”, men kanske ännu mer återhållsamhet och nödvändighet att kontrollera sina begär. Den blanka, rostfria ytan är verkligen förförisk, men den skulle bli märkt om någon skulle drista sig till att ta på den. Inte heller det passiva betraktandet är möjligt utan konfrontation. Kaninen spegellika skinn skickar tillbaka betraktarens begär rakt i ansiktet, utan att avslöja någonting, allt stöts bort, reflekteras.
Kaninsafari på Hisingen.
Söndagen den 28:de mars beger jag mig till Hisingen för att tillsammans med två vänner försöka etablera kontakt med kaninerna. Med mig har jag förutom karta, kikare och kamera, även drygt 10 kilo morötter. Hela projektet är givetvis ganska naivt, de flesta vildkaniner har säkert aldrig sett en morot, men man har ju lärt sig från serietidningar och tecknad film att det skulle vara kaniners basföda. Jag är förvisso uppväxt i kaninrika nordvästskåne, men mina kunskaper är ändå tämligen begränsade. Jag väljer dock att arbeta utifrån teorin att kaniner trivs i inte allt för kuperade områden med marknära vegetation. Gärna gräs. Vi tar oss runt på Hisingen medelst cykel med avsikt att följa upp några tips om platser där kaniner tydligen har observerats. Vi börjar med att ta sikte på Rya, men efter att inte riktigt lyckas hitta ut ur industriområdena börjar vi misströsta lite och bestämmer oss för att istället bege oss till Tolered där en av mina följeslagare själv påstår sig ha sett exemplar av det eftersökta djuret. På den gräsklädda höjden ovanför daghemmet där hon gjort sina iakttagelser hittar vi de första spåren. Ett område med spillning som jag bestämt tycker påminner om det som kaninerna brukade lämna efter sig på gräsmattorna utanför mitt barndomshem. Frågan är bara hur harspillning ser ut, och hur man ser skillnad. Jag tar några bilder av bajset, och sedan är det dags att konsultera kartan på nytt. Problemet är att det är en stadskarta och ingen topografisk dito. De gröna områdena kan likväl vara berg som äng eller skog. Vi chansar på att området runt Slätta Damm ska vara kaninvänliga marker och beger oss ditåt. Väl framme visar det sig vara skog och den rätta känslan infinner sig inte. Jag undersöker gräsmattorna vid det närliggande bostadsområdet utan att hitta någon spillning. Grimbo verkar mera lovande med både bollfält och golfbana utmärkt på kartan. Efter ytterligare en cykeltur och ett närgånget möte med några ytterst lurviga, bruna kor, hittar vi fram till golfbanan, och här känns allt bättre. Terrängen är varierad med både skog, högt gräs och vårdat golfbanegräs. En snabb inspektion och jag kan konstatera att det finns gott om kaninspillning inne på själva banan. Snart hittar jag även flera kaninhål under några träd och placerar ut rikligt med morötter åt de små djuren. Det blir ganska fint med högar av brandgula morötter under de välansade träden på golfbanan. Inga kaniner syns till dock. Känner mig ändå nöjd och beslutar mig att låta det hela bero vid detta.
På väg hemåt cyklar vi förbi ett fält och plötsligt anar jag en närvaro i det bruna vinterhärjade gräset. Jag stannar snabbt till och plockar upp kameran. Djuret skräms av mina rörelser och försvinner efter en hastig undanmanöver in i ett buskage utom räckhåll för mig och min kamera. Om det var en kanin eller hare var svårt att avgöra, och bilderna jag hann med att ta blev inte tillräckligt tydliga för att ge ett enhälligt svar.
Text av Conny Blom