Ballerina Performance |
Det finns mycket dålig performance-konst. Mer än ofta rör det sig om pretentiösa och överdrivet teatraliska tillställningar. Årets upplaga av Art Moscow bjöd på en del undantag från detta, även om besökarna också drabbades av exempelvis German Vinogradovs verk där vederbörande under högtidliga, ceremoniella former kröp runt naken på mässgolvet med en korg på rumpan samtidigt som en kollega proklamerade från sirligt handskrivna textblad. Det hela utan tillstymmelse till glimt i ögat. Så mycket bättre blir det då när man släpps innanför den teatrala masken, när betraktare och konstnär möts på lika villkor. Ett mycket lyckat exempel på detta var finska Tanja Koivula och svenska Lisa Wahlströms gemensamma performance-verk på mässan. Iförda egenhändigt designade ballerinadräkter kastade de sig inför publik hals över huvud in i något de på inga vis behärskade. En ballettlektion ledd av en för tillfället anlitad tämligen sträng, rysk ballettlärarinna. Denna traditionsrika dansteknik är som bekant strikt regelstyrd och kräver både fallenhet och ett fulltidsengagemang för att lära sig. De högst allmänt viga och vältränade konstnärerna Koivula och Wahlström var med andra ord redan på förhand dömda att misslyckas med att leva upp till de krav på grace och smidighet som ställs på en ballerina. Egenskaper som också brukar meritera kvinnlig skönhet. Med kort till maskinstubbat hår och orakade armhålor levde de båda konstnärerna knappast heller upp till de föråldrade ideal som alltjämt gör sig gällande i traditionen. Med fel attityd skulle det hela lätt kunna ha blivit ett ganska platt feministiskt ställningstagande där man bara gör sig lustig över den kvinnobild som sammankopplas med balletten. Men då Koivula och Wahlström båda närt ballerinadrömmar i sin barndom och i verket bjuder på uppriktiga och hundraprocentiga insatser, där det blir fullständigt uppenbart att de vill kunna genomföra övningarna blir deras performance betydligt mer mångbottnad och intressant. När svetten pärlas i deras pannor och knäna skakar av ansträngningarna blir deras ansikten fullständigt öppna och avläsbara och distansen mellan publiken och aktörerna har med ens eliminerats. Det är gripande och involverande och man blir som åskådare medkännande i den ångest inför den egna otillräckligheten som smyger sig på konstnärerna när de gradvis når utmattningens gräns. I misslyckandet uppstår en ny konventionsfri skönhet och i den ärlighet som de båda konstnärerna möter oss är de vackrare än någon fullkomlighet kan vara. I konstmässans kommersialiserade situation av självhävdelse framstår Tanja Koivula och Lisa Wahlström som ödmjukhetens ambassadörer och är värda all uppmärksamhet. |